Lyssna till intervju med Enar Jonsson i "Mitt i Musiken" på Sveriges Radio P2

(Enar Jonsson intervjuad av Jens Möller, 31 Maj 2005) 

Under 1967-1968 antog jazzen en hårdare ton. Inflytandet från de senare John Coltrane-inspelningarna, tillsammans med Ornette Colemans musik, Albert Aylers och Archie Shepps,  började höras vida omkring.

I Sverige, fortsatte amerikanska JATP-konserter orgnaniserade av Norman Granz att växa i antal och förde artister som Horace Silver, Gerry Mulligan, Oscar Peterson och Ella Fitzgerald till Stockholm , men nu kom det också andra turnéer med Ornette Coleman som gav sin legendariska konsert på Gyllene Cirkeln, Archie Shepp som spelade med Roswell Rudd och hans band och Peter Brotzmann gjorde sina första besök.

Don Cherry bodde i Sverige och även han predikade, genom sitt spelande, frihet och 'multiculturism' i jazz, vilket inbegrep hans egna influenser från den indiske musikern Ram Narayan.Terry Riley, gav sin legendariska konsert i Nacka skola vilket färgade av sig på svenska grupper som t ex Bengt  Eneryd Septett och ett band lett av Bo Anders Persson. Bengt "Frippe" Nordström spelade sina konstiga versioner av 'free music' och Per Henrik Wallin började visa upp sitt pianogeni.  En förändringens vind blåste genom svensk jazz i allmänhet.

Under en period mellan 1968 och fram till mitten på 1970-talet arrangerade Moderna Muséet konserter som inkluderade "Gong" i deras första inkarnation under en psykedelisk helg i mars 1968, vilket sammanförde personer som den nyazeländske filosofen John Esam och den bisarre skotske artisten Ron Geesin.

Göteborg utgjorde ytterligare en scen för nya upprinnelser. Kulturhuset blev en regelbunden mötesplats för besökande postmoderna, amerikanska jazzband, vars musik gav näring åt lokala jazzförmågor som Gilbert Holmström, Enar Jonsson, Ove Johansson, Gunnar Lindgren och Thomas Felhing som alla började experimentera i fria jazzformer.

Enar Jonsson bildade sitt första band 1964 och från 1967 var han regelbundet ledare för både en kvintett och en sextett tills bandet upplöstes 1969. Den ekonomiska behållningen var oansenlig men den musikaliska integriteten premierades. Musikerna komponerade sin egen musik och styckena inbegrep utdragna, kollektiva improvisationer, inte olikt en del av det som Don Cherry spelade med Bernt Rosengren, Tommy Koverhult, Maffy Falay med flera i Stockholm.

Låtarna på denna CD varierar mellan 7 och nästan 18 minuter. Musiken är stark med en "in your face", kompromisslös känsla. Det är kanske passande att en låt heter Malcolm X och att en annan tillängnas Vietnams barn. Detta var musiker som skapade musik av sin tid, vilken återspeglade händelser och ställningstaganden i deras liv. Le Roi Jones / Amiri Baraka, den afro-amerikanska poeten och även ibland skivproducenten och jazzskribenten, citeras ofta med sina ord om att detta är hur det ska vara - sann jazzmusik måste ha sin bakgrund i musikernas etniska, sociala och ekonomiska förhållanden.

Det är ett sorgligt faktum att alltför lite av musiken som skapades under den perioden gavs ut på skiva eller ens överlevde i arkiv eller samlingar. Endast Gilbert Holmström och hans gruppering från Göteborgsbandet med "free jazzmen" spelades in. Men tack och lov så sände Sveriges Radio direktkonserter och Enar Jonssons musik överlevde strikturerna av utraderingar och överspelningar av band, som var vanliga på den tiden, och blev arkiverad.

I detta fall bringades en veritabel skatt av svensk 'free jazz'  i dagen och det är jazz som varken åldern har mattat ner eller vanan nött ut i dess oändliga mångfald. Den låter lika fräsch som samma dag den spelades. Viktigt nog är det musik som är lika bra som nästan allt som spelades vid den här tiden. Enar Jonsson leder med en fin, stark trumpet och med flygelhorn och de två saxofonisterna Jan Forslund och Ove Johansson bjuder på kraftfullt tenorsaxspel. Sten Löfman tillförde en extra dimension till sextetten, på sitt piano. Basen och trummorna utgjorde ett visst problem och tre trumspelare uppträder i de olika låtarna nämligen: Lage Bäcklund, Hans Mattson och Göran Levin. Likaså var tre basister inblandade: Björn Rabbe, Börje Svensson och Claes Wallin.

Slutligen finns det en bonuslåt med den klassiska operasångerskan Märta Scheele, som utmanar gruppen med sitt vokala register. I denna låt spelar Enar Jonsson ett hemgjort instrument som kallas "bromton" och Jan Forslund spelar altsaxofon och flöjt.

Den sista frågan är vad det har blivit av musikerna idag. Jo, bra jazzmusiker fortsätter bara att spela, drivna av en inre kraft. Sten Löfman gjorde en inspelning för inte så länge sedan, med ett band som heter "Jazz and Art". Ove Jonansson, tillsammans med Susanna Lindeborg, har spelat med "Mwendo Dawa" sedan 70-talet och så sent som 2003 spelades de in på det svenska skivmärket LJ Records.

Jan Forsland medverkade i inspelningar av Lars Janssons Bohuslän Big Band på Phono Suecias CD "Pearl Blue" 1996 och med samma band på Imogea CDn "One Painting, One Poem" 1998.

Vad Enar Jonsson anbelangar, så är han fortfarande aktiv och spelar regelbundet och väntar nu otåligt på att få höra sin CD. Skivan borde ha givits ut för länge sedan men efter nästan 40 år är den en passande hyllning till talangfulla och hängivna musiker, vilkas framträdanden som ett band förbisågs vid den tiden. Kanske kommer alla jazzälskare att, med en blick bakåt, inse att det fanns svensk jazz som förtjänade ett bättre lyssnande.

Enar Jonsson - trumpet, flygelhorn & bromton (hemgjort instrument); Jan Forslund - tenor sax, alto sax & flöjt; Ove Johansson - tenor sax; Lage Bäcklund - trummor; Björn Rahbe - bas,  Sten Löfman - piano; Hans Mattson - trummor; Börje Svensson - bas; Göran Levin, drums; Märta Scheele, röst; Claes Wallin, bas

1. The Children	11:20	Lyssna till utdrag (.wav)
2. Triana	7:39	Lyssna till utdrag (.wav)
3. Fem upplysingar samt en övergång	10:37	Lyssna till utdrag (.wav)
4. Malcom X	17:40	Lyssna till utdrag (.wav)
5. Svit i folkton	14:50	Lyssna till utdrag (.wav)

 

Pris: kr150